Den nya gloria

G  l  o  r  i  a  s  k  a  t  t  e  n
konst
kultur
trädgård
vintage
   

Blogg

Gloria's blog - handlar om min kristna barndom, uppväxt på 1950-talet , samt nutid. Glorias hemsida och blog har i dagsläget 82.000 läsare och 100.000 sidvisningar. Läsare i Sverige, Norden, Europa, USA, Asien, Indien, Kina, Ryssland m.fl.
version:  lång / kort

MINA NYA GRANNAR

Publicerat den Comments kommentarer (2)

MINA NYA GRANNAR

Stockholm den 9 april 2019


Nu har jag vistas några dagar ute på landet. Med frisk luft. Vindar som rör om alla löv som jag försöker kratta ihop. Men vad gör det egentligen. Går vi ut i skogen är det fullt med löv. Ingen enda är ute i skogen med en kratta. Ja, det skulle väl vara jag i sådana fall. Men där går gränsen. Jag måste tänka till. Vad gör man med trän som tillhör slyträd, ni vet sådana träd som sprider sig och inte gör någon nytta. Nu har de växt på längden och visst det är fint på sommaren med alla träd men när hösten kommer och löven bildar ett täcke över marken. Ni vet så där som gör att man måste kratta bort dom. Men jag får tänka ut något.


När jag sitter vid bordet i mitt kök ser jag ut genom fönstret. Jag har lagt dit en liten fågelmatare så jag har lite sällskap där ute bland träden. Tidigt i senvintern kom några dagar med värme och sol och vips så var fåglarna framme och gjorde bon. Det gick så fort att när jag skulle rengöra fågelholkarna så pep det redan. Fråga mig inte men det var en väldans tidig fågelkull. Vad göra. Inget. Hoppas bara på att de små skrikande näbbarna får vara ifred. Men ack, vad har hänt med fågelholken. Jo, jag har i min trädgård hackspett som också får en fågelunge varje år. Och de gör som dom brukar göra. De hackar i träden. Den här rackaren till hackspett har hackat i fågelholken. I den lilla 'dörren' in till holken så att själva dörren har blivit större och vad har hänt där då. Jag gick förbi holken för att lyssna om jag hörde pipen ifrån den lilla tidiga fågelkullen. Men det var tyst. Fast inget pip längre. Fanta vad arg jag blir. Hackspetten har ätit upp fågelungarna. Ja, de äter till och med fågeläggen. Jag ser skal lite här och där på tomten. Men när jag sitter där på bordet i kök och dricker mitt kaffe ser jag en väldans liten fågelunge som har hittat till matstället. Herregud, vad glad jag blev. En har i alla fall klarat sig, kanske att den låg längst in i holken. Ja, naturen kan vara grym.


Mina nya grannar - vad gör dom. Det är skator. En hona och en hane. De hämtar pinnar hela tiden. Båda två jobbar som attan. De flyger med pinnar i dagar. Jag ser utifrån att de börjar bygga sin bo med yttre skal och själva boet innifrån är inte klart. Jag ser hur skatan bygger men är inte klart. De pausar. Kan vara borta i timmar. Tror att de vilar sig någon annanstans. Sen nästa morgon håller de på och bygger igen. Ni vet skrönan när man var liten 'ta in alla silverskedar för dom tar skatorna direkt'. Så nu vet ni att mina nya grannar är skator och då undrar jag naturligtvis hur de ska skydda sina ungar från hackspetten eftersom deras bon är så stora. Ja, jag får se och berätta för er sen hur det går med deras skatbo. Som liten flicka gick jag och letade efter fjädrar från skator därför att deras fjäder var så vacker. Skiftade i alla möjliga färger. För att inte tala om om skolornas stora och fina fågelplanscher som man fick gå fram till och riktigt studera deras fjädrar. 


Kära Gloria läsare, snart närmar sig påsken och det känns bara bra. I Södermanlands län har vi inte haft så mycket snö i år så själva vintern har känts väldigt lång, en sån där vinter med lite snö gör att det gråa vintervädret känns långt. Men snart så kommer de flesta av oss njuta av påskliljor, påskägg och GOD MAT. Jag njuter av hemlagad mat men samtidigt har vi riktigt fina restauranger som faktiskt är utbildade kockar och kan sin sak. Så ja, hade jag en chans att hitta ett påskbord så skulle jag inte tacka nej. Men till dess. Ha nu underbara dagar tills påskledigheten kommer och gör som jag. Ska börja påskpynta snart.


 K R A M


GLORIA





LJUSARE DAGAR

Publicerat den Comments kommentarer (0)

LJUSARE DAGAR.


Ljusare dagar är välkomna. I alla fall om man bor i Norden. Sverige. 


Efter vinterns mörker skymtar vi ljuset, den har kommit närmare. Dagarna har blivit längre och vi behöver inte tända lampan lika tidigt längre. På det sättet sparar vi energi. Kommer ni ihåg på 1980 talet när det var energikris. Alla boende i vårt land rekommenderades till att spara energi. Vi skulle släcka lampor i de rum vi inte vistades i. Inte använda onödig energi. Många började släcka i sina rum. Det kommer jag så väl ihåg. Sen fick man inte heller åka så mycket bil. Vi skulle spara på bensinen också. Det var ju inte så svårt. Många åkte kollektivtrafik. I alla fall i Stockholm. I bästa fall kan man alltid promenera.


Minns så väl när jag bodde i Kristineberg. Det var en ljuvlig dag. Morgonsolen stod högt på himlen. Snön gnistrade i tusen olika stjärnor. Jag hade flextid, det betyder att jag fick börja klockan 07.00 på morgonen till senast klockan 09.00. Jag bestämde mig. När barnen hade fått sin frukost och var på väg till skolan så klädde jag mig varmt. Jag tog en promenad till mitt arbete den morgonen. Den glömmer jag inte. Inte bara jag tänkte det, tror att halva Stockholm var ute den morgonen. Det gick folk på gatorna och även på isarna. Även jag tog sjövägen. Dock inte så långt ut, det var andra som gjorde det. Vilken morgon. Vad vackert det var. Jag närmade mig Stadshuset och nu var det inte långt kvar. Men jag hade en önskan kvar, gick förbi Stockholms godaste konditori som hade världens godaste bullar. Jag gick in där och köpte min goda nybakade bulle och på jobbet hade en snäll själ satt på kaffepannan. Vilken lycka. Jag hade alltid DN med mig så jag fick en liten stund på morgonen med kaffe, bulle och dagstidning. 

Den morgonen är en av mina bästa minnen av mitt yrkesliv. Jag har fler fina minnen, tanken är att jag ska skriva ned alla mina tidigare inlägg i Gloriaskatten till en bok. Men jag har ju så mycket att städa. När ska jag hinna. 


Nu ser jag ut genom fönstren och jag ser att de behöver tvättas. De blir tvättade och jag har även hängt upp rena gardiner. Jag byter alltid gardiner. Mer mörka till hösten och ljusa till sommaren. När fönstren är putsade ser man hur dammigt allt är. Det är damm överallt. Ja, så är det. När åren går så händer något med tiden. Den går fortare. Tycker inte att jag hinner med den. Men vad göra. Man får helt enkelt pausa tiden och bryta lite mönster. Sätta på kaffet. Baka bullar eller matbröd. Handla lite gott. Tända ljus. Sätta på en duk på köksbordet. N J U T A. Bort med alla måsten - bara njuta - pausa.


Som det ser ut nu har jag hunnit med att damma. Är nästan klar. Ni vet, man gör det jobbigaste sist. I alla fall jag. Har en massa garderober jag egentligen behöver rensa och helst av allt - hänga ut på balkongen och vädra ut garderoben. Men det får nog vänta. Jag vill göra påskfint. Så jag gör en sak i taget. 


Kära Vänner - Glorias vänner - ni anar inte hur roligt det är att få nya läsare och kunna behålla sina gamla trogna läsare. Jag verkligen uppskattar er, ska ni veta. Utan er, mina älskade läsare - ingen Gloria's blog. Så ni är G U L D  värda. Vill berätta att jag har en ny läsare i USA Los Angeles, Beverly Hills. Mexico ett ställe som heter Matamoros nära San Juan. Canada Yellowknife samt självklart läsare i Stockholm. Vad vore jag utan er. Ni ger mig bränsle. 


Kära läsare - städa i tid, fram med en härlig duk på köksbordet och i vardagsrum. Varför tänker ni. Jo, för att det är någon kär gammal dam som har sytt och broderat den med kärlek. Jag kallar det för duk-kultur eller kultur-duk. En människa - som du och jag - som har njutit av sin duk hela sitt liv. Gå på loppis eller second hand, där finns mycket fint att köpa för en billig peng. Snart sitter vi ute på balkongen eller verandan med en kopp kaffe eller en mugg te. Vilket som. Bara njut nu av sol, fågelkvitter och en god bulle. Det gör jag. Med en fin duk. 


K R A M 


G L O R I A


 

GIVE ME A SMILE

Publicerat den Comments kommentarer (1)

GIVE ME A SMILE

Stockholm den 20 februari 2019



Ibland glömmer vi bort att vi kan le. Vi borde le lite oftare. Att le kostar inte så mycket.


När vardagen lunkar på och allt går i ett så tänker man inte så ofta på hur och när man ler. För vi människor har ju så mycket annat att ägna oss åt än att gå och le. Men faktum kvarstår. Tittar vi i spegeln, alla fall vi som börjar bli lite äldre, ser en massa annat att titta på.Tex. att man börjar få rynkor. Förr sa man alltid att 'man har skrattrynkor' eller 'kråksparkar' vid ögonen. Jo, visst det stämmer till fullo. Man blir det man är. Nu när dagarna har blivit ljusare och vi har ett annat ljus på dagen så syns det så väl när man ser sig själv i spegeln. När vardagen lunkar på och allt går i ett så tänker man inte så ofta på att livet sätter sina spår. Man ser två ögon, en näsa och en mun. Hår och två öron. Men hallå - vad har hänt med mungiporna. Man kanske läser sin tidning, en bok eller lyssnar på nyheterna på televisionen. Ser tv-program som man egentligen inte ska se på för att det är ingen finkultur, skulle man kunna säga. När jag var ung eller var i medelåldern så fanns det tv-censur. Allt som inte hörde hemma i vardagssoffan plockades bort. Våld var bannlyst. Inga blodiga scener fick visas för oss medborgare i Sverige. Omoral fanns inte för oss vanliga svenskar. Det var helt enkelt ordning och reda i vårt land. Idag tittar inte så många på tv längre. Jag undrar varför. Jo, för vi har tröttnat på det ytliga. Vi vet nu att tv's glamour ser inte ut så i det verkliga livet. Att våra drömmar kan ibland fara ut med oss alldeles för långt bort från 'hemmet'. Dagens ungdom är vilsen. Jag ska berätta en sak. 


Så minns jag 1970-talet när jag var riktigt ung. Jag som gick i kyrkan ofta och fick vara med om det som på svenska kallas för 'väckelse' eller 'väckelserörelsen' som innefattar alla kristna frikyrkliga församlingar. På den tiden kom något som tidningarna skrev väldigt mycket om den sk. 'JESUS RÖRELSEN'. Den var väldigt befriande i den bemärkelsen att just då när de besökte olika församlingar så var smink tillåtet. Likaså örhängen. Där stod amerikanska ungdomar från det rika Amerika och sjöng väldigt fina kristna sånger. Det var ungdomar från överklassen som hade råd med att roa sig och att unna sig det mesta. När de skulle 'vittna' eller predika i kyrkan kom det fram att fast de kom från goda hem och familjer var det något som fattades. De saknade inre frid med sig själva. Vad var det mer som utmärkte dessa amerikanska ungdomar när de besökte Sverige och alla kyrkor och församlingar. De hade sådana där märken på sin kavaj eller på sin klänning. JESUS LOVES YOU.


Det är vad som jag kom på att tänka när jag såg mig själv i spegeln. Att högt säga för sig själv och titta på spegeln - så händer det något. Prova. Ställ dig framför spegeln och säg högt 'JESUS LOVES ME'. Vad är det som händer. Jo hela ditt ansikte L E R. Det är sant - när du säger dom orden framför dig själv och säger 'JESUS LOVES ME' så dras mungiporna uppåt och du ser väldans glad. Så glad att du inte kan låta bli att le för dig själv när du står framför spegeln.


BÖRJA DAGEN MED ATT TITTA I SPEGELN OCH SÄG JESUS LOVES ME. DET TYCKER JAG ÄR EN BRA BÖRJAN PÅ DAGEN. 




















VINTER VINDEN

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Stockholm den 25 januari 2019


VINTER VINDEN


Jag har självklart tänkt skriva inlägg tidigare men som vanligt har inte täckningen varit den bästa ute på landet. Så det var bara att ge upp. Sen när jag var tillbaka i Stockholm så var min hemsida inte anträffbar. Det var något strul med min prenumeration som gjorde den obrukbar. Men nu så fungerar den igen. Gud ske lov. Idag handlar det om en naturupplevelse när det gäller vinterns vindar. Det vet ni alla som vistas ute att VINDARNA rår man inte över. Ibland är vindarna efterlängtade. Jag råkar tillhöra de människor som gillar vintern. Kan det vara för att barndoms vintrarna lämnar ett spår efter sig. Jag tror det. 


Ibland vill man bara röra på sig. Ta en tur med bilen någonstans. Vi har tagit några turer denna vinter och jag tycker så mycket om det. Vistas man ute på landet så börjar jag i alla fall sakna 'hetluften' det vill säga 'stan'. Jag tycker om att promenera i staden. Fönstershoppa. Titta på alla vackra kläder och smycken. Drömma mig bort. Gå in på ett konditori för att ta en kopp kaffe med något gott till. På kvällen lyser det om staden. Bland husen och trottoarerna ser men lägenheter som är bebodda inne i stan. Det lyser i fönstren. Folk är hemma. Kanske läser de dagens tidning. Ser på tv. Leker med sina barn. Nattar och läser sagor. Göra iordning för morgondagen. Som jag gjorde. Då jag var småbarns mamma. Hur skönt det kändes när man var klar med dagens arbete för att sen snabbt skynda hem till sin familj. Äta middag. Barnprogrammen som avlöste varandra. Det skulle städas, dammas och tvättas kläder. Man skulle hinna läsa kvällstidningen. Se på nyheterna och ibland ett tvprogram. Så den här vintern har jag varit och rört mig lite. Något jag inte hunnit med i år är att besöka ett museum eller en konstutställning. Vi har faktiskt varit mycket ute i naturen.


Helgen kom och vädret var fint. Solen sken över en vintrig snörik sjö och park. Inne i den sjörika parken finns en liten gångstig som är populär att vandra på. I närheten av sjön finns möjlighet till bänkar och grill. Sätta upp en egen eld och grilla något gott är aldrig fel. Den här söndagen var maten redan klar och fanns i ugnen i en lagom temperatur så maten skulle vara färdig, när vi kom hem. När vi hade åkte bil ett tag syntes det att vi närmade oss målet, väl framme visade sig att det var råkallt ute. Och vinden. Vinden var så där rå som den kan vara ibland. Den bet sig fast liksom i kinderna. Men trots vindens bitande kyla så hade jag redan bestämt mig. Jag ska gå den här stigen trots att vinden hamnade rakt i ansiktet. Självklart tog jag upp min mobil för att ta lite foton men den la av lika fort som jag tog upp den. Kylan stängde av den. Så jag fick gå tillbaka för att låna en väns mobiltelefon och då gick det bättre. Nu hade mina händer blivit stela av kylan för jag måste ta av mig vantarna för att kunna använda mobilens kamera. Jag var nöjd och stannade till vid stranden. Då såg jag vindens karaktär. Där långt borta, vid sjön syntes den vita vintriga snön som gnistrade som tusen kristaller. Över den låg vinden som nu liksom rörde upp ett litet vitt dis snö som gjorde att snön yrde med en rasande fart. Det ven om vinden. Från sjön kom den upp över den snöiga stranden och vinden fanns mellan marken och luften och svepte förbi mig vid fötterna. Som om vinden var som moln. På hela stranden ven denna vind hela tiden och bildade som små vinddustar. Svårt att förklara men som var fantastiskt vackert och magisk. Som om jag stod på ett fjäll. Där stod jag och försökte fånga den stunden. Det snöade inte men snön var lätt och föll för vindens dansande slöjor. Så var det. 


Kära vänner - ta med er någon, familjen, en vän, hunden ja vad som helst. Bestäm en dag 'nu går vi ut på en promenad'. Se vad naturen vill ge dig. Den finns där hela tiden som en trogen vän. Som vill dig väl. Naturen välkomnar dig alltid. Det gäller bara att SE den. Tacka sen för upplevelsen. Det brukar jag göra.


Som nu, när man har städat bort julen och i år ville inte granen ut. Inte ett barr föll från den. Den var så underbar. Varje gång jag klär på julgranen har jag en julskiva på och njuter av het glögg. Sen när det är dags för att klä av granen all julgransfint så tackar jag granen för att den har förgyllt min jul och så pussar jag granen. Ja, du läste rätt.


Kära Vänner i Gloria Skatten - njut av dagen, av naturen, av väder, sol och vind. Som jag sen gjorde efter middagen när vi kom hem. Värmde upp het choklad med vispad grädde till. Så enkelt men ändå lite lyx så här efter julen.


K R A M


 

V??R LILLA JORD I DEN STORA RYMNDEN

Publicerat den Comments kommentarer (0)

STOCKHOLM DEN 31 DECEMBER 2018


Är den inte fanstastisk vår jord. Den ger oss liv. Vi andas luft. Vi brukar jorden. Vi badar och simmar på sommaren. På vintern ger oss naturen skäl att åka skidor eller skridskor. Vandra i fjällen. Promenera. Vi får vara barn och leka. Växa upp och gå i skolan. Utbilda oss. Få ett eget arbete med inkomst. Vår första egna lägenhet. Vi träffar någon vi blir kära i. Vi gifter oss och ber Gud välsigna vårt äktenskap. Vi bildar familj. En del många barn en del väljer ett eller flera barn. Välsignelse. Vi som bor i Sverige - jag tror vi älskar vårt fosterland. Så här i jultid när vi har julafton, juldagen och annandag jul bakom oss så kanske de flesta av oss har tagit det lungt i mellandagarna. En del har shoppat och fyndat till bra Rea priser. När jag var ung och bodde hemma hos mina föräldrar var mellandags rean så rolig. Pappa skjutsade oss flickor in till stan och där tillbringade vi flera timmar med att gå från den ena affären till den andra för att se om vi kunde fynda något. Men visst, gjorde vi det. Sen oftast en fika på Sara. En restaurang som hade 'fina' gäster och sedan på em. var det kafe för den som ville det. Sara - den hade allt - en väl fungerande konditori med goda smörgåsar och självklart bakelser. Sen in genom svängdörren för att sätta sig vid ett bord. De hade rosa sammets klädsel på stolarna. Och långa vita skira gardiner för fönstren. Där blev man sen serverad kaffe kaffekopp och kaffefat. Vilken känsla när en servitris kom med porslin på en bricka. Det klirrade så där härligt som bara en äkta kaffekopp låter. Jag hade ofta en roman i pocket i min handväska eller en veckotidning. Vilken underbar njutning en stund efter en hektisk shopping. Efter det var det dags för lilla pappa att hämta hem oss i sin bil. Då på den tiden, på 1970-talet gick det inte många bussturer. Tro det eller ej men idag börjar mitt land ute i Vallby likna ett villaområde, något jag inte kan göra något åt. MEN idag finns inga bussturer alls som kommunen har ansvar inte. Inte en enda busstur. Bara skolbussen. Så har kommunens service blivit bättre. Inte. Bara värre. Nåja, kära far klagade aldrig. Han hämtade oss systrar alltid inne i stan. Vilken kärlek till sina barn. Han skröt aldrig om sin faderskärlek. Pappa fanns där alltid. För oss också. Så jag förstår att min mamma älskade våran pappa. Han var så snäll. I min barndom skrek han aldrig på oss barn. Var sällan arg eller irriterad, tror att han brås på sin mor, vår farmor. Hon älskade barn. Värre var det med mamma. Det var ju hon som stod för städning, tvättning, matlagning. Hon var nog helt slut. Det var hon som fick ta mycket ansvar för oss barn. Vi hade en regel. Vi skulle lyda henne. Om vi inte gjorde det gick hon till vår far och berättade för honom hur jobbiga vi var. Det är sant. På den tiden 1950-1960 så fick ungar stryk om man inte löd sina föräldrar. Så det fick vi som barn. Stryk. Det var hemskt. Väldigt förnedrande att få stryk av sin pappa som man tyckte om. Men visst, man lärde sig att respektera sina föräldrar. Samt att vi som syskon skulle ta ansvar för våra småsyskon. Men så är det ju än idag. 


Nu kom jag ifrån ämnet om vår jord. Det var den jag ville skriva om. Läste i söndagens DN om en artikel om vår planet som finns där någonstans i rymnden. Så här står det i tidningen 'de senaste 70 åren har människan av ohämmad tillväxt och rovdrift som idag är på väg att rubba hela den planetära balansen'. När jag var barn fanns bara radio. Sen kom tv, sveriges television. Idag översvämmas vår planet av digitalsmen som en 'avgud'. Vi har mobiler, datorer, flera bilar, flera datorer, många tv apparater, massa bilar osv. i all oändlighet. Vi pumpar fram energi. På konstgjord väg. På kemisk väg tillverkar vi el/till vår jord. Behöver vi allt det där. Många gånger gör vi inte det. När man är ung tänker man inte så mycket. Men vi som är äldre, börjar bli äldre vi borde ta mer ansvar för den kommande generationen. VISSTE DU ATT VÅR GENERATION NAGGAR PÅ DEN KOMMANDE GENERATIONENS ELFÖRSÖRJNING. Vi håller på att utarma jordens resurser. Hur då, kanske du tänker. Ovanför jorden alltså i luften, högt upp i atmosfären, har forskare tillverkat olika satteliter som överför ström till våra alla olika apparater. Hur påverkar det atmosfären 'där uppe' ovan jord vill säga. På jorden har vi så mycket farligt avfall/bränsle från alla kärnkraftverk långt ned i bergen som vi har borrat ned i jorden. Där ligger alla stavar av farligt, giftigt avfall. Sen har vi all krigsindustri - som dödar. Ja, alla dessa bomber ska ju provas långt ned i havsdjupen i Stilla havet. Osv, osv, osv. Vad händer med vår jord. Den liksom orkar inte längre. Vi människor kan inte låtsas längre 'som att det inte regnar'. MEN, faktum kvarstår - i somras hade Sverige tre månaders torka. Obs. det är år 2018 vi talar om. Inte förr. Inte då. Nutid. Torka. Vad hände ute vid haven. Jordbävningar, tsunami. Hela havsbältet klarar inte av dessa atomsprängningar som idag - kan spränga sönder vår jord. Ja, du läste rätt. Människan är sin egen onda herre. Du kan inte skylla på Gud längre som en del gör. 'Varför tillåter Gud all ondska' får man ofta höra när man säger att man är kristen. Ja, men nu är det inte Gud som är ond, det är människan som är ond. Det är människan som skapar ondskan och jordens undergång. Vad kan vi göra. Gör vi ingenting åt detta, se ovan - kommer katastrofer ännu mera. Vi - människan måste backa till dåtid. Kanske gå tillbaka 80-90 år för att rädda vår jord. Bilden av vår jord som går upp i gryningen visar på jordklotet blå och grön färg. Vatten och vegetation. Som gör att vi kan leva här och överleva vår stund på jorden. 


Jag tänker ofta på det nu på Jordens överlevnad. Våra alla vackra traditioner. Jul, påsk och midsommar. Hösten. All helgona helgen. Ja, allt det vackra som vi gemensamt vårdar och värnar om. Visst är jorden värd att vi människor börjar att backa. Vi kan gå istället för att ta bilen. Vi kan cykla. Vi kan köpa minibussar ut på landet istället för långa bussar som slukar bensin. Vi kan ha en tv. Vi kan börja investerna igen i en vanlig telefon med telefonstolpar så att alla kan ringa över hela vårt land. Inte bara storstäder som ska ha mobiltäckning. Men det är mobilen/datorer osv. som tär på jordens resurser. Visst jag skriver på en dator nu men jag kan lika gärna skriva på en skrivmaskin. Tex. det kan inte vara så svårt att gemensamt komma fram att detta håller inte längre. Vi måste stoppa all digitalisering. Vår våra barn och barnbarn. Den kommande generationen. Vi har ännu tid att vända om till bättring. Be om syndernas förlåtelse, som idag är högmod. Att helga oss inför Herrens ansikte. Börja läsa bibeln igen. Att be Gud välsigna maten i alla skolor. Att läsa en bibelvers varje morgon och sjunga en kristen psalm i skolorna. Vi måste ge Gud tid. Vår tid är hans tid. Gud vill oss väl. Gud älskar sin skapelse, människan. Det var därför. Vi firar julen. Jesus kom till vår Jord. Vad hände med honom. Han blev hånad, bespottad, upphängd på en kors. Jesus dog. Förlåten i templet rämnade. Jesus uppstod på tredje dagen. Idag är han vår vän. Jag känner ett ansvar för jorden. Jag vill och önskar inte att vår jord ska gå under. Jag önskar av hela min själ att vi bör just nu be om bättre tider. Goda tider. Vi fick ett bud av Herren Jesus Kristus - att vi ska älska varandra såsom Kristus har älskat oss. Amen.


Det var det här jag ville säga. RÄDDA JORDEN INNAN DET ÄR FÖR SENT. STOPPA ALL ATOMBOMBER. STOPPA DIGITALISERINGEN. Vi är värda mer än att jorden ska falla ifrån och människan inte finns mer.


'Kära Gud jag ber till dig nu. Hjälp mänskligheten så att vi ser faran i tid. Låt oss tillsammans arbeta och verka för hållbarheten för vår egen skull. Förlåt vår högmod. Förlåt att vi hängde upp Jesus på ett kors. Ett kors som idag är vår frälsning. Gud jag ber till dig igen. Hjälp oss så att vi blir goda människor igen. Med jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Låt flickor få gå i skolan ute i världen. Få utbildning och arbete. Få klä sig som de vill. Förhindra barnäktenskap. Låt det bli en NY LAG som fredar barnen ifrån tvångsgifte. Förlåt oss våra synder. Vi ber dig. Förlåt. Vi ber för Sverige. Norden. Europa. Alla länder ute i världen. Vi ber för vår jord. Varför valde vi avguden mammon istället för Gud och Jesus Kristus som tog alla våra synder på sig.' Inte är rikedomen i sig något att sträva efter. Det är friden i vår själ som är värd något. Att vi alla har det lite lagom bra. Att vi får vara friska. Vara snälla mot varandra. Att ingen ska svälta i vårt land. Utplåna hemlöshet för så många som idag lever på gatan. I trappuppgångar. Vi måste ta hand om vår broder och vår syster i Herren. Det är det nya budet som Kristus gav oss.


Med dessa ord inför det nya året 2019 önskar jag Dig kära läsare av Gloriaskatten. Guds rika välsignelse.


G L O R I A

J U L E N

Publicerat den Comments kommentarer (0)

JULEN 

JULHELGEN 2018


Nu närmar vi oss julen. Imorgon är det fjärde advent. Vi tänder ljuset som för oss närmare Jesu födelse. När Gud i sin himmel bestämde att Guds son skulle göra oss sällskap på jorden. Ja, det är därför vi firar Jesus. När man som jag tillhörde en stor familj med sju syskon hade vi en vana att tillsammans med mamma, julstäda. Vi bodde ju ganska stort. Antingen i en fyrarums villa med källare i Granbacken, Torshälla eller i ett stort herrgårdsliknande bondgård i Grundby och sen byggde vår far en väldans stort hus av vitt tegel som kom att kallas för 'det vita huset'. Det var ju bara bondgårdar på den tiden ute på landsbygden. Så när ett vitt tegelhus på 325 kvm. byggdes så blev det helt enkelt 'det vita huset' på landet. Varför. Jo, pappa var ju kalkonfarmare och alla ville ha en kalkon till jul så när man skulle förklara i telefon vart den skulle hämtas blev det 'det vita huset'. Jag minns det som igår, när jag berättade att jag bodde 'i det vita huset'. Inte visste jag att det fanns ett hus i Amerika som kallades för 'det vita huset'. Nej, svarade jag mer än en gång. Jag bor inte i Washington i 'det vita huset'. Men varför blev det så. Helt enkelt att mina föräldrar var så nära att lämna Sverige och flytta till Kanada. Många medlemmar som då tillhörde den finska församlingen i Filadelfia hade lämnat Sverige på sent 1960/70-talet och emigrerat till Kanada. Vancouver. Det var bestämt. Jag var förtjust i tanken att flytta långt bort. Till ett annat land. Vi skulle lämna Grundby. Pappa skulle bli Farmare på heltid. Sälja kalkoner. Där försvann många av mammas och pappas vänner i församlingen. En dag kom min storasyster Karin in till mig och ville prata. Om Kanada. Hon var väl kanske 17-18 år och jag var 14-15 år. Min storasyster var bekymrad. Hon ville inte flytta till Kanada. Hon ville bo kvar i Sverige. Kommer inte ihåg vårt samtal bara att hon sa till mig 'Marita, be till Gud nu att vi inte ska flytta till Kanada'. Det var så svårt för mig att be den bönen till Gud,för jag ville ju flytta. Långt bort till ett annat land som flöt av guld och honung. Efter en lång tid av tänkande, än hit än dit, vad skulle bli bäst, vad var bäst. Till slut bad jag till Gud. Vi flyttade inte utan stannade kvar i Sverige. Tänk, jag hade varit en Farmares dotter. Talat engelska. Bott i Kanada. Lärt mig ett annat lands seder och bruk. Men det blev inte så. Ja, nu kom jag av mig om julen men det är bakgrunden till att vår pappa istället blev kalkonfarmare i Grundby och mina föräldrar köpte denna stora bondgård med ladugårdar till. Och byggde Det vita huset. 



Så inte kunde mamma städa själv vårt hem. Nej, vi delade in huset i olika delar så vi hjälpes åt alltid. Ut med mattor, damma och sen torka av alla golven. Våra egna rum fick vi julpynta själva. Det var självklart det roligaste. Även att städa tillhörde julen. Självklart åt vi julskinka med tillbehör på julafton, på juldagen åt vi kalkon och på annandag blev det lutfisk. Som min mamma bakade. Hon älskade att baka. Så det var helt fantastiskt hennes kak- och tårtbord. Jo, men visst blev vi bortskämda. Vi i vår familj levde länge utan tv så först när jag hade fyllt 20-21 år kom tv in i vårt hem. Men varje jul så spelade vi och sjung alla julsånger. Så sju barn fick välja var sin julsång. Jag valde Nu tändas tusen juleljus. Den kunde jag utantill. 


På julottan i Filadelfia sjöngs ofta psalm 118. Fröjdas vart sinne julen är inne, Frälsaren kommen är Se huru ljusen brinna i husen prisande vännen kär. Med dessa rader VÄLKOMNAR VI JULEN OCH FRÄLSAREN till våra hem. För hans skull har vi städat, bakat, lagat den goda julmaten. Handlat julklappar och klätt den fina julgranen. Vi anstränger oss för att vara snälla och blida på julhelgen. Barnen leker med sina julklappar och har fullt upp. Det betyder att far och mor i huset kan unna sig lite egentid. Det är vad jag önskar Dig. 


Så  k ä r a läsare av Gloriaskatten, önskar jag Dig och din familj en angenäm jul och en tid av närhet, kärlek, omtanke, många julkramar, god mat och mycket musik. Men även att lyssna på Herrens ord. Antingen på tv's jul gudstjänst eller att själv besöka närmaste kyrka, kanske julottan till dom som inte är morgontrötta, sist men inte minst julevangeliet från Nya Testamentet.


GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR

önskar jag dig. 

G L O R I A




VI OCH JULEN

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Stockholm den 13 december 2018


VI NÄRMAR OSS JUL varken vi vill eller inte. Om jag fick önska skulle jag vilja eller behöva stanna tiden.


Jag hinner inte med allt jag vill göra. Jag kan inte förstå vad det är med tidens gång. Jag tycker nyss det var sommar och sen hösten och nu helt plötsligt har vi firat andra advent och idag den 13 december är det mörkt ute men ljus inomhus. LUCIA. Vem minns inte skolans lucia med ljust lockligt hår och så denna fantastiska ljuskronan på sitt hår och sitt långa lussetåg. Det var tider som den unga generationen inte kan förstå. Ingen tv. Kanske radio i sitt hem. Absolut ingen mobil, dator, 100-tals tvprogram som ingen hinner se eller är intresserad av. Det mesta är repriser som inte är så roliga längre. Eller så har de aldrig varit roliga. Kanske det var därför man satte in reklam mitt i en film. Vad vet jag. Det är liksom inte min grej. Självklart har jag sett på de mest intressanta filmer, deckare, djurfilmer från naturen. Men tiden. 


Den där känslan när snön och vintern gav så mycket. Snöflingor som tyst och mjukt dalade ned från himlen och jag minns när snöflingan stannade på min vinterjacka och jag såg dess struktur av en stjärna. Som en riktig stjärna. Sen kom nästa snöflinga och nästa. Alla hade de det gemensamt att det var snöflingor som var stjärnor. Jag kan lova att jag tittade på dom och ingen var lik den andra snöflingan utan alla hade de sitt eget mönster. Vem har forskat i det. Snöflingan som blir en snöstjärna. Överallt denna fenomen. Sen var bilvägar oftast oplogade och man fick pulsa sig fram i snön. Med snö som hittade ned i kängan fast man hade sockor på. Sen både hörde man och såg plogen komma. Det var en sådan där skräck när plogen kom för den var så bred och yrde upp en massa snövallar. Som vi barn byggde iglo i. Med spadar. Det tog sin tid men det var ju det vi barn hade. Tid i massor. Och lekar. Och när vi inte lekte ute med spadar, tefat, åkte bob så satt man inne och lekte. En dag hade minst 100 timmar. Så kändes det. Det fanns tid.


Jag brukar alltid baka till jul. Det finns några kakor som jag inte vill vara utan och inte heller lussebullen som jag bara älskar. Helst med russin i. Sen några maträtter som har varit tradition både på min mammas norska sida och min pappas finska sida. Men jag gör inte aladob eller nånting sådant. Bara det som jag tycker om. Det betyder att dagarna hinner jag inte räkna, ser bara att idag är det Lucia. Vi har en kulturskatt i Sverige och det är vår kyrka. I hela Sverige firas lucia i många kyrkor. Barnen är vackert klädda i lucianattlinne med stjärngossar och tomtar samt den obligatoriska luciasången 'Sankta lucia ljusklara fägring'. Då är jag, kan jag lova dig, i minnet i småskolan när jag gick i ettan eller klass 2. Sitter med tända ljus på skolbänken. Hela skolan är släckt. Bara ljusen fladdrar i alla skolsalar. Där ute - långt borta i den tidiga morgontimman hörs luciasången ljuda. Den kommer närmare och närmare tills dom står på mitt klassrum och sjunger. Sen blir det så där tyst. Ingen säger något. Fröken tänder lampan och på bordet finns en pepparkaka. Den dagen var det lucia. Sån är jag. Nostalgi. Som sången lyder 'ute är mörkt och kallt nu hörs det svinga i alla tysta rum sus som av vingar, då på vår tröskel stå ljusklädd med ljus i hår. Sankta lucia sankta lucia. Tror visst att det är lucia firande på tv ikväll. Den ska jag titta på. Förresten så tittar jag på den varje år. Det är också en tradition.


HA NU EN HÄRLIG LUCIA KVÄLL MED FAMILJEN, BARNEN OCH GLÖM INTE BORT LUSSEBULLEN, PEPPARKAKA OCH JULMUST. 

Lusselelle, lusselelle elva nätter före jul .......... visst kommer vi hinna men först PAUSA och sen njuta av en skön stund framför tv.


En liten vintrig snökram så här dagarna före jul. 



G L O R I A



DET LILLA LJUS JAG HAR

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Fredag den 29 November 2018


Det lilla ljus jag har - det ska få skina klart. En sång som man sjunger ofta för barn i söndagsskolan. Kom att tänka på den idag när tv sände en repris om förra årets Nobelpris för Fredspris ican till en organisation som arbetar mot Atombomben. Att den ska förbjudas. De hade arbetat med den frågan i 10 år och så gick det förslaget igenom hos FN i Amerika. Atombomben är nu illegal. Stormakterna försöker med alla medel stoppa det men de fortsätter sin kamp att vår Jord inte ska behöva uppleva det igen. En överlevare, en äldre kvinna berättar hur hon överlevde atombomben i Japan. Klockan var 08.00 på morgonen och hon satt i skolbänken när ett konstigt ljus spred sig på himlen. Sakta drogs hon uppåt i luften för att sedan ligga på marken när hus och byggnader rasade ihop. Det var becksvart ute.


Det blev en dikt som får belysa dig och mig och vår vardag.


M Ä N N I S K A N


Du lilla människa på Jorden. Ditt ljus skådar in i helgedomen - människan. Där ditt hjärta bor - finns människan. Du väljer dina stigar du vill gå på - människan. Ditt jag söker fäste - hos en människa. Din längtan för dig till - människor.


Hitta din mössa. Hitta dina vantar. Ta på dig dina kängor. Känn skogens andetag. Din återhämtning från skogens vindar, den är till dig. Människa.


Mörk är vilan. Stjärnorna blinkar långt borta. Himlen. En annan värld syns framför dig. Den går inte att undgå. Ingen kan säga - det finns ingen himmel. Ingen kan säga - det finns ingen jord. Ingen kan säga - det finns inget vatten. Ingen kan säga - det finns ingen sol. Ingen kan säga - det finns inga stjärnor. Jorden är människans hem. 


Någonstans i himlavalvet finns hon din stjärna. Hon blinkar till dig på natten. Uppe bland alla stjärnor finns hon din stjärna. Hon är din följeslagare. Din ängel. Din skyddsängel.


Där finns din stjärna. Hon vill vara din ledstjärna. Leda dig rätt på Din stund på jorden. Se där, på Herdemarken vallar en herde sina får om natten. Där borta hördes en sång i himlarymden. Änglar. De sjöng till alla stjärnor som lyste upp hela himlen. Änglaskaror samlades kring den lille. 'Gläd dig du lilla skara. Inatt har en frälsare blivit född i Davids stad, Betlehem. Gå och ni skall finna ett gossebarn, lindat i en krubba'. Människoson som blev Gud. Var Gud. Gud blev människa. Gud blev du och jag. Änglaord till mänskligheten. Att vara människa. Det är du och jag. Vi är tillsammans jordens innvånare. Det kan vi inte förneka.


Hosianna Davids son. Välsignad varde han som kommer i Herrens namn. Hosianna, hosianna, hosianna Davids son. Så lyder budskapet om födelsen av Jesus Kristus. Jesusbarnet hälsar dig till krubban. Frälsaren från Davids stam. Josef och Maria. Deras väg på jorden. Med Jesus. Välkommen till vår jord. Amen.


Med dessa ord kära läsare av Gloria's blog - vill jag önska Dig, din familj, dina barn, nära och kära en Glad första advent. 


G L O R I A



SPARVARNA

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Stockholm 18 november 2018


SPARVARNA på Malta går inte att räkna.


Det blåste rejält, palmerna gav fika för vinden och följde vindens gång. En palm är ju väldigt lång, har en lång stam som i sin krona har långa gröna 'fjädrar' som blad. Att se dessa palm vika sig är en ganska så maffig syn.


Havet som stormade visade sig från sin starkaste sida. Vågor som var starka så till sin grad att vi valde att byta plats och gå upp till hotellet som hade swimingpool till sina gäster. Det var lite mer lä där än vid stranden. Vädret gjorde att de som var turistande gäster valde andra ställen att vara än på solstolarna. Men eftersom solen ändå sken så tog jag och beställde cappucino och hade med mig en bok som jag alltid tar med mig på en solsemester. Så där hittade vi en jättefin plats med utsikt över hela Malta och dess omgivning.


Det var så skönt att bara få unna sig lite kaffe och en bra bok. Samtidigt hör jag hur det blåser och tittar upp. En sparv flyger nära mig för att se om jag har något gott att ge. Det har jag. Tar alltid med mig något bröd till fåglarna, mina  småvänner. Så jag tar upp en bit bröd och gör dom till smulor så det ska räcka till fler. Och visst är sparvarna många, minst 100 är dom och finns överallt. För att inte tala om hur det låter när 100 sparvar sjunger tillsammans. Ovanför mig finns exotisk träd och där myser dom när det blåser som mest.


Jag sitter där och tittar om fågeln vågar närma sig och den är inte blyg. Bara när jag rör mig så flyger fågeln iväg. Sen kommer en stormvind och fågeln far ut i det okända. Jag håller andan. Vid solstolens ända finns ett trädgårdsstaket som går runt om hela gården och utanför finns ett bergigt område som är som ett mindre stup. Jag säger som så att ramlar där så är det kört. Så jag håller mig till min solstol och trädgård. Men sparven har inget alternativ. Jag ser nu att sparvern inte flyger längre utan den 'bara' följer vinden eftersom hon är väldigt lätt och liten. Och jag tänker om inte blåsten vänder om, kommer sparvern att krossas mot berget och ramla ned. Men hon hinner och hamnar bland lite stenar och växter som växer på berget. Den synen glömmer jag inte. Att sparvern bara hänger med och glider i luften när den starka stormvinden kommer och för bort henne.


Det är så vi ska göra. När vinden börjar tjuta. När den når stormstyrka. Då får vi lita på Gud. Att vi  b a r a  hänger med och glider i luften för det är Gud som bär oss. Änglarna sträcker ut sina vingar och vi sitter på dom och bara är. Där kan vi känna oss trygga. Att Gud är en trygg famn och en trygg hamn. Gud överger oss aldrig. Det är det som kallas för nåd. Frälsningens nåd är inte personligt. Det är Guds nåd som gäller. Så har du inte bett frälsningsbönen så gör det nu. Jesus förlåt mig mina synder och jag bekänner dig som Gud och frälsare. Amen.


Som sparvern.


Önskar dig kära läsare en välsignad söndag och veckan som kommer med arbete, vardag, ta hand om barnen, vara den tålmodiga mamma/pappa. Visst går det. Gör som sparvern. Bara glid. K r a m


G L O R I A





S T O R M på Malta

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Stockholm den 10 november 2018


Stormen på Malta kunde ha varit värre. Nu blev det en vana att dra för gardinen på fönstret för att se hur vågorna var den dagen. Det var inga vågor det var skum. Som om någon hade hällt ut vispad vispgrädde. Havet var vitt. Oj, tänkte jag - inga vågor då kan jag bada. Efter vår frukost var vi mätta och belåtna och snart väntade dagens första cappucino. Den var med mjölk. Annars älskar jag svart kaffe. Det var konstigt för jag är uppvuxen med kaffegrädde i svart kaffe. Så drack mina föräldrar sitt kaffe och så hade jag druckit mitt kaffe i alla år. Men nu gällde svart vanligt hederligt bryggkaffe. Det hindrar inte mig från att älska kokkaffe. Tror att det också har att göra med mor och far. Inte fanns det bryggkaffe under kriget. Inte heller bryggkaffe fanns att köpa. Det var kokkaffe som gällde i hela Sverige. I hela vårt land kokades det kaffe i både slott och koja. 

Så glad i hågen går vi nedför trappan till stranden, till det vita skummande havet. Det skulle visa sig att det finns starka underströmmar när det vita skummande havet når strand. Visst, det är inga vågor men strömmarna desto starkare. Ja, det blev en dag på stranden. En härlig solig dag där det vita havsskummet avtog men istället kom höga vågor med vita gäss. Det fanns många badande som självklart kastade sig i vågorna med höga rop och skratt. Det är semester och då ska man skratta och vara glad. Det är ett minne för livet. Själv ägnade jag mig att promenera vid strandkanten och titta på mina egna spår som snabbt försvann när nästa havsvåg rullade in. 


Det finns en berättelse om Jesus, vår trofaste vän. 'På stranden syntes det spår. Mannen som gick där allena ensam på stranden hade inget sällskap förutom Gud. Som alltid går vid vår sida. Han spår av två människor. Efter en stund syns bara spår av en människa. Men hallå, vart tog du vägen Gud. Du har lovat att vandra med mig. Men jag ser inte dina spår längre. Vart är du. Mannen stannar och frågar Gud. Gud, jag ser våra spår på stranden men sen så överger du mig'. Herren svarar honom. Det är du och jag som går vid stranden, det är våra spår du ser men du orkar inte hela vägen så jag tar dig i min famn och bär dig'.  Denna berättelse fick jag höra som elev när jag gick på Kaggeholms folkhögskola ute på Ekerö slott, Stockholm som är ett internat. En kristen folkhögskola.


När jag vandrar vid stranden på Malta och ser mina egna spår minns jag denna berättelse. Hur många gånger i vår vandring här på Jorden har inte Kristus burit oss i sin famn. När vi inte längre orkar. När vi i vår ensamhet ber till Gud om hjälp. När vi i vår svaghet inte orkar. När vi ber 'Gud hjälp mig'. Med dessa ord vill jag säga dig - du är inte ensam. Våga be till Herren om hjälp. Gud hör bön. 


G L O R I A



En tavla med sidentyg. Snart ska ett fint bokmärke dit.                                   Samt en skyddsängel som vakar och ber. De är tjänsteandar från Gud. 


Rss_feed

www.Gloriaskatten.com Glorias blog