VI OCH JULEN

Stockholm den 13 december 2018

VI NÄRMAR OSS JUL varken vi vill eller inte. Om jag fick önska skulle jag vilja eller behöva stanna tiden.

Jag hinner inte med allt jag vill göra. Jag kan inte förstå vad det är med tidens gång. Jag tycker nyss det var sommar och sen hösten och nu helt plötsligt har vi firat andra advent och idag den 13 december är det mörkt ute men ljus inomhus. LUCIA. Vem minns inte skolans lucia med ljust lockligt hår och så denna fantastiska ljuskronan på sitt hår och sitt långa lussetåg. Det var tider som den unga generationen inte kan förstå. Ingen tv. Kanske radio i sitt hem. Absolut ingen mobil, dator, 100-tals tvprogram som ingen hinner se eller är intresserad av. Det mesta är repriser som inte är så roliga längre. Eller så har de aldrig varit roliga. Kanske det var därför man satte in reklam mitt i en film. Vad vet jag. Det är liksom inte min grej. Självklart har jag sett på de mest intressanta filmer, deckare, djurfilmer från naturen. Men tiden.

Den där känslan när snön och vintern gav så mycket. Snöflingor som tyst och mjukt dalade ned från himlen och jag minns när snöflingan stannade på min vinterjacka och jag såg dess struktur av en stjärna. Som en riktig stjärna. Sen kom nästa snöflinga och nästa. Alla hade de det gemensamt att det var snöflingor som var stjärnor. Jag kan lova att jag tittade på dom och ingen var lik den andra snöflingan utan alla hade de sitt eget mönster. Vem har forskat i det. Snöflingan som blir en snöstjärna. Överallt denna fenomen. Sen var bilvägar oftast oplogade och man fick pulsa sig fram i snön. Med snö som hittade ned i kängan fast man hade sockor på. Sen både hörde man och såg plogen komma. Det var en sådan där skräck när plogen kom för den var så bred och yrde upp en massa snövallar. Som vi barn byggde iglo i. Med spadar. Det tog sin tid men det var ju det vi barn hade. Tid i massor. Och lekar. Och när vi inte lekte ute med spadar, tefat, åkte bob så satt man inne och lekte. En dag hade minst 100 timmar. Så kändes det. Det fanns tid.

Jag brukar alltid baka till jul. Det finns några kakor som jag inte vill vara utan och inte heller lussebullen som jag bara älskar. Helst med russin i. Sen några maträtter som har varit tradition både på min mammas norska sida och min pappas finska sida. Men jag gör inte aladob eller nånting sådant. Bara det som jag tycker om. Det betyder att dagarna hinner jag inte räkna, ser bara att idag är det Lucia. Vi har en kulturskatt i Sverige och det är vår kyrka. I hela Sverige firas lucia i många kyrkor. Barnen är vackert klädda i lucianattlinne med stjärngossar och tomtar samt den obligatoriska luciasången 'Sankta lucia ljusklara fägring'. Då är jag, kan jag lova dig, i minnet i småskolan när jag gick i ettan eller klass 2. Sitter med tända ljus på skolbänken. Hela skolan är släckt. Bara ljusen fladdrar i alla skolsalar. Där ute - långt borta i den tidiga morgontimman hörs luciasången ljuda. Den kommer närmare och närmare tills dom står på mitt klassrum och sjunger. Sen blir det så där tyst. Ingen säger något. Fröken tänder lampan och på bordet finns en pepparkaka. Den dagen var det lucia. Sån är jag. Nostalgi. Som sången lyder 'ute är mörkt och kallt nu hörs det svinga i alla tysta rum sus som av vingar, då på vår tröskel stå ljusklädd med ljus i hår. Sankta lucia sankta lucia. Tror visst att det är lucia firande på tv ikväll. Den ska jag titta på. Förresten så tittar jag på den varje år. Det är också en tradition.

HA NU EN HÄRLIG LUCIA KVÄLL MED FAMILJEN, BARNEN OCH GLÖM INTE BORT LUSSEBULLEN, PEPPARKAKA OCH JULMUST.

Lusselelle, lusselelle elva nätter före jul .......... visst kommer vi hinna men först PAUSA och sen njuta av en skön stund framför tv.

En liten vintrig snökram så här dagarna före jul.

G L O R I A